Förekomst, livsmiljö och levnadssätt
 Mullvaden
(Talpa europaea) förekommer i hela södra
Sverige, upp till Vänern och Vättern. Huvuddragen
i utbredningen har inte ändrat sig under förra
århundradet, men lokalt kan det ha skett markanta
förändringar.
Mullvaden förknippas ofta med jordbruksmark och trädgårdar,
där spåren av dess aktivitet i form av de typiska
mullvadshögarna är uppenbara. På sådana
platser kan man ha visst besvär av den. Lövskogar
kan dock hysa lika många mullvadar. Avgörande
för beståndstätheten är inte vad som
växer på marken utan hur stor födomängd
som finns nere i jorden och jordmånens beskaffenhet.
Är jorden inte alltför torr och sandig eller helt
vattendränkt, kan mullvaden med framgång gräva
sina gångsystem och hitta föda. Största
beståndstätheten förekommer där födomängden
är som störst, d v s. i fet mulljord, medan den
är mindre i mager jord på hedar och i skogsplanteringar.
Man ser sällan en levande mullvad. Den vistas nämligen
större delen av delen av sitt liv i underjordiska gångsystem,
som den själv gräver ut. Det gör den genom
att lossa jorden med den ena av sina stora grävklor,
medan den håller sig fast i gången med det andra
frambenet och bakbenen. Efter några grävrörelser
skiftar den över till det andra frambenet, och med
både framben och bakben förs den frigrävda
jorden bakåt, tills mullvaden vänder i gången
och med det ena frambenet skyfflar jorden längre bakåt
på bulldozermanér. Med jämna mellanrum
kastas den lösa jorden ut från gången genom
att djuret lägger sig på sidan och pressar upp
jorden på ytan med ena frambenet till en kraterliknande
jordhög.
På detta sätt anläggs efter hand ett förgrenat
gångsystem i flera nivåer, där gångarna
är något ovala i tvärsnitt, ca fyra cm höga
och fem cm breda. (Obs: sorkgångarna är också
ovala, men fem cm höga och fyra cm breda!). Gångsystemet
drar fram i det översta jordtäcket, där tillgången
på föda är störst, men kan gå
ned till mer än en meters djup. Särskilt under
vintern, då många av bytesdjuren drar sig djupare,
kan mullvaden fortsätta sin grävaktivitet längre
ner. Gångsystemets totala längd och utsträckning
varierar en hel del beroende på lokal, årstid
samt djurens kön och ålder. Ofta står flera
individers system i förbindelse med varandra, men storleksordningen
för ett system är 100-200 m i längd, och
det ligger inom en yta av från ett par hundra till
över 1000 m2.
I anslutning till gångsystemet anläggs en eller
flera bokammare som utvidgningar på gången.
Här har mullvaden samlat en boll av gräs och blad,
som den hämtat i munnen uppe på mark ytan. I
vissa fall anläggs bon uppe i särskilt stora mullvadshöger.
Detta sker i synnerhet på fuktiga platser.
Mullvaden kan vara aktiv under dygnets alla timmar. Ofta
är en individ aktiv i fyra timmar, varefter den vilar
i sitt bo i fyra timmar. Därefter upprepas samma schema
så att det blir tre aktivitets- och tre viloperioder
under ett dygn.
Även om flera individers gångsystem kan stå
i förbindelse med varandra, är mullvaden inte
ett socialt djur, och den försvarar hetsigt sitt område
mot artfränder. Detta betyder dock inte att man bara
kan fånga en mullvad på en och samma plats.
Dels erövras ett ledigt gångsystem snabbt av
eventuella grannar, dels kan områdena överlappa
varandra. I vissa fall kan åtskilliga djur tas i fällan
på samma ställe under kort tid.
Utseende
Mullvaden hör till smådäggdjuren. Den cylindriska
kroppen (ca 15 cm längd) med sammets-artad svart päls,
de stora ljusa grävskovlarna på frambenen och
den tillspetsade ljusröda nosen skiljer den från
alla andra nordiska däggdjur. I Sydeuropa finns flera
mullvadsarter, som är mycket lika den nordiska.
Genom sin avrundade, cylindriska kroppsform är mullvaden
anpassad till att ta sig fram i sitt underjordiska gångsystem,
och en speciell struktur i pälsen gör det möjligt
för den att röra sig både framåt och
bakåt utan att få in jord i pälsen. De
enskilda hårstråna står vinkelrätt
ut från kroppen, och täckhår och ullhår
är nästan lika långa.
Mullvaden saknar ytteröron. Ögonen täcks
av pälsen, varför de bara blir synliga när
håren reser sig trattformigt över dem. De är
blå, bara en mm i diameter och inte täckta av
hud, som hos de sydeuropeiska arterna. Nosen är naken,
mycket känslig och stödd av inre brosk, men den
används inte till att gräva med.
Utanför sitt gångsystem kan mullvaden röra
sig snabbt, antingen i gång eller i språng,
genom att stödja sig på framkanten av framfötterna
och på de normalt formade bakfötterna. Inne i
gångarna pressar den framfötterna mot sidoväggarna
när den rör sig framåt.
I naturen har man sällan möjlighet att höra
mullvadens läten., men i fångenskap hörs
läten som säkert förekommer även i frihet.
Det rör sig om ett genomträngande skrik vid rädsla,
och i kamp utstöts det flera gånger i rad. Ett
mer dämpat "kvitter" kan höras under
näringssök.
|
 |
Fortplantning
I februari börjar hannens testiklar växa. De
når sin maximala storlek i april, varefter de tillbakabildas.
Honan är parningsberedd först i april. Efter ca
fyra veckors dräktighet föds ungarna i maj-juni.
I regel föds bara en kull om året, och antalet
ungar är vanligen fyra, men kan variera mellan två
och sju stycken. De nyfödda ungarna är nakna och
blinda och väger knappt fem gram. Efter 14 dagar är
de nästan svarta, pälsen börjar bryta igenom,
och när ungarna är tre veckor gamla öppnas
ögonen. Hannen deltar inte i vården av ungarna.
Efter fyra till sex veckor börjar ungarna själva
leta föda i moderns gångsystem, men efter ytterligare
en månad blir de bortjagade och är tvungna att
hitta ett ledigt gångsystem - eller leva ett riskfyllt
liv i någon annans - tills de själva är
starka nog att påbörja ett större grävarbete.
I juli-augusti är ungarna utvuxna men väger mindre
än de äldre djuren. Först under följande
vår blir de könsmogna. Dödligheten är
stor bland ungdjuren, bara en av fem mullvadar blir äldre
än ett år. Därefter är överlevnadschanserna
ganska goda, men bara några få blir fem år
eller äldre.
Föda
Mullvaden lever uteslutande av animalisk föda. Daggmaskar
utgör huvuddelen av menyn som kompletteras med jordlevande
insektslarver, särskilt av skalbaggar, tvåvingar
och fjärilar. Större delen av sin föda hittar
den genom att patrullera av sitt gångsystem, vilket
fungerar som en fälla för t ex daggmaskar. En
del av födan tas på jordytan. Bytet lokaliseras
förmodligen med luktsinnet, och först på
ett avstånd av 10-15 cm blir känselsinnet viktigt,
när bytet grips med framfötterna och hålls
fast mellan dem.
Näringsbehovet är stort, och mullvaden förtär
troligen dagligen en mängd som motsvarar omkring 3/4
av dess egen vikt. Vätskebehovet är också
stort, och även om födan innehåller en del
vatten, verkar mullvaden söka upp öppet vatten.
Under torrperioder omkommer en del mullvadar ovan jord.
Har mullvaden en överskott av daggmask, kan den lagra
dem portionsvis intryckta i jorden i sitt gångsystem.
Genom att bita en mask i framänden skadar mullvaden
masken så mycket att den inte kan borra sig in i jorden
och försvinna. På det sättet håller
maten sig färsk och finns till hands. Sådana
förråd, som kan rymma ett kg daggmask, är
mest kända från vinterhalvåret, då
maskens återbildningskapacitet är låg.
Spår
Man ser inte mycket av mullvadens säregna underjordiska
gångsystem från jordytan, men särskilt
i trädgårdar och på mullrik mark är
de uppkastade jordhögarna mycket karaktäristiska.
Där jordbearbetning inte äger rum, t.ex. i skog
och på permanenta gräsmattor, kan stabila gångsystem
byggas upp, och antalet jordhöger blir begränsat.
Under sommarhalvåret är mullvadens grävaktivitet
rätt liten eftersom näringstillgången i
befintliga gångar vanligtvis är mycket stor.
Ungefär i mitten av september brukar så den intensiva
grävaktiviteten återupptas då mullvaden
nu aktivt måste söka näring. Vissa individer
kan då inom några timmar producera ett förvånansvärt
antal jordhögar på en yta av
ca 100-200 kvm.
Nästan alla jordhögar kopplas samman med mullvadar,
men också vattensorken kan prestera något liknande
i sitt grävningsarbete. De båda arterna kan röra
sig i samma gångsystem. I allmänhet är vattensorkens
högar mindre än mullvadens, mer oregelbundna och
inte inordnade i något system.
Utöver det helt underjordiska gångsystemet, varav
man endast ser högarna, kan mullvaden skapa ett gångsystem
ovan jord, som framträder som vallar eller fåror
på nybehandlade marker som inte är vegetationstäckte.
Här har mullvaden rört sig i det översta,
mjuka jordtäcket, där gångarna lätt
faller samman och inte är permanenta.
Litteratur: Nordens Däggdjur /Norstedts förlag
Die Welt der Säugetiere/ Knaur Verlag
/02.2002
|
